17 May 2012

Tankar om debatt i AF


Godmorgon kära läsare, Idag är det torsdag, röd dag. 17 maj - Norges nationaldag så GRATTIS NORGE!! och Kristi Himmelfärdsdag för oss i Sverige. Så ha en bra helgdag.

 Jag tänkte på den eminenta debattartikeln av RFHLs förbundssekreterare Per Sternbeck. Saken är den att jag tycker att det är skrämmande att ett land som Sverige så lätt kan låsa in folk på psyket - låta lekmän kalla dem sjuka - och sedan anse att de uppfyllt Europakonventionen och Svensk grundlag - Europakonventionen kräver att man ska kunna påvisa en psykisk störning, som är av den art och grad att det är påkallat att tvångsvård krävs för att säkerställa individens och samhällets skydd. I mitt fall och i MÅNGA andras fall har rättens lekmän inte kunnat påvisa en psykisk störning på åratal. De motiverar sina beslut med att "Patienten måste antas lida av samma psykiska störning som föranledde beslut om vårdöverlämnande" - vilket i alla fall är ren bullshit i mitt fall då jag enbart vårdöverlämnades till vård på grund av en allvarlig psykos och alla kan se att jag inte är psykotisk (har inga andra störningar) och har inte visat några psykostecken på snart åtta år. De har stöttat sig på rättens egna sakkunniga läkare - som inte heller han har kunnat säga att jag är sjuk - Utan har på direkta frågor sagt att jag är frisk - Men hans motivering till fortsatt vård är att det är "för tidigt" eller att "Patienten kanske någongång i framtiden insjukna i en ny sjukdom", bägge dessa motiveringarna är brott mot Europakonventionen då man inte kan sätta tidsaspekter i vård och inte heller tvångsvårda någon i förebyggande syfte för att denne kan "återinsjukna". Gällande kravet på skadestånd kan jag förstå att kommentatorn "anonym" (alla som inte tycker om inlägg är alltid anonyma av någon anledning) som frågade om skadeståndet var det viktiga i sammanhanget - och för min del har jag aldrig ens tänkt tanken på skadestånd och jag tror inte att staten skulle utbetala det för någon -även om jag kan förstå kravet från RFHLs sida. Det viktiga i sammanhanget är diskussionen om att landet konsekvent och systematiskt kränker sin egna grundlag och internationella konventioner så som Hawaii och Madrid deklarationerna samt Europakonventionen - Det är den delen som jag tycker är den viktiga i diskussionen. Att vi har politiker och jurister som slår sig för bröstet och hävdar "hurra för Sverige" och de inte ens bryr sig om dessa kränkningar.

 Jag ska nu tas upp i Socialstyrelsens rättsliga råd, vilket med stor sannolikhet kommer att betyda att totalt okända personer kommer sitta i Stockholm och bedöma min psykiska status utan att ens träffa mig eller ens säga ett enda ord till mig. De HAR möjligheten att göra en utredning på mig genom att inkalla ett yttrande från ett vetenskapligt råd - men det är enligt vad jag förstått oerhört ovanligt. Jag vet inte om det då handlar om psykiatri eller tyckiatri för jag kan inte se hur man på avstånd kan bedöma en psykisk status genom att läsa en över åtta år gammal rättspsykiatrisk undersökning och några sidor i en journal. Fast vi kanske ska återinföra siare i landets styrande skikt?

Hur som haver har min ansvarige läkare i fyra år nu ansökt upprepade gånger om att min vård skall upphöra definitivt, rättens motiveringar har varje gång varit knepigare än den förra. Professor Levander har gjort en riskbedömning på mig och kommit fram till att jag inte är farligare än er andra där ute och att jag med största sannolikhet aldrig återinsjuknar och begår brott- riskbedömningen delas även av en annan känd professor. Dessa har alla träffat mig och pratat med mig i timtal, rättenssakunnige har kanske pratat med mig sammanlagt 10 minuter sedan 2007.

Gällande Europakonventionen så kräver den en pågående störning, som är påvisbar. Den stödjer inte inlåsning på psykklinik med antaganden och strafftänk.

16 May 2012

Aftonbladet debatt.

Jag saxade följande artikel i AF som är skriven av Per Sternbeck från RFHL. Han skriver en mycket bra artikel tycker jag.

Friska och ofarliga personer hålls inspärrade i onödan


Debattören: Sverige bryter mot Europakonventionen när vi låter friska och ofarliga människor sitta inlåsta

I radioprogrammet Kaliber som sändes söndagen den 6 maj berättades det om Johan som under flera år suttit inspärrad i rättspsykiatrin trots att han av läkare bedömts som frisk och ofarlig. Sveriges behandling av Johan bryter mot Europakonventionen. Psykiatrilagsutredningen vill lösa situationen genom att återinföra interneringsstraffet i Sverige och lägga det under kriminalvården.
Personer som begått brott under psykiskt störning döms i dag till rättspsykiatrisk vård. Under tre års tid har RFHL drivit projektet Patientinflytande i rättspsykiatrin. Projektet har bestått i att vi har besökt en rad olika vårdenheter och försökt få i gång ett inflytandearbete. Under projektets gång har vi lärt oss att de flesta patienter i rättspsykiatrin har försökt att ha en kontakt med den vanliga psykiatrin men att denna inte fungerat. Patienter har sökt hjälp men inte fått den.

På många av de kliniker vi besökt har vi mött patienter som befinner sig i en situation som liknar Johans. Man är medicinskt färdigbehandlad men släpps inte ut. Antingen för att kommunen man bott i inte tar emot eller för att förvaltningsdomstolen anser att det finns risk för återfall i brott.
Ingen vet hur många patienter som lever under dessa villkor. Vi har hittat ett tiotal utan att leta särskilt mycket. Sverige bryter genom detta mot Europakonventionen som anger att friska personer inte får vårdas under tvång i psykiatrin.
För en månad sedan presenterade Psykiatrilagsutredningen sitt betänkande: ”Psykiatrin och lagen – tvångsvård, straffansvar och samhällsskydd”. Det är fascinerande att läsa en utredning som ska handla om psykiatrisk tvångsvård och som så konsekvent undviker att diskutera patienterna, deras vård och rättssäkerhet.

Utredaren väljer i stället att hålla utredningen på ett juridiskt plan och hittar för staten bekväma lösningar där all skuld alltid ligger på individen. I enlighet med detta ska alla alltid anses vara ansvariga för sina handlingar och dömas till fängelse oavsett hur sjuk man varit när brottet begåtts. Mår man dåligt under tiden på anstalt ska man vårdas i rättspsykiatrin tills man är frisk nog att återföras.
Det är väl känt att kriminalvården inte prioriterar vård utan säkerhet, att personalen saknar psykiatrisk utbildning och att fängelser skapar psykisk ohälsa. Därmed ökar risken för återfall i sjukdom och brott. Om detta skriver utredningen ingenting.
För personer som döms till särskild utskrivningsprövning och bedöms ha en återfallsrisk i sjukdom föreslår utredningen interneringsanstalter där personer kan spärras in på obestämd tid. Dessa anstalter ska ha kriminalvården och inte psykiatrin som huvudman. Staten undviker, genom juridiskt finlir, att bryta mot Europakonventionen.

Staten kräver av oss medborgare att vi ska följa lagar och förordningar. Det minsta man kan begära är att staten gör detsamma. Sverige har förbundit sig att följa Europakonventionen i alla dess delar. Det finns inga undantag.
RFHL kräver mot bakgrund av detta följande:
• Alla personer som likt Johan av flera oberoende läkare funnits friska och ofarliga ska släppas.
• En kommission bör tillsättas som utreder hur många fall likt Johan det finns och har funnits genom åren. Drabbade bör få skadestånd för den tid de olagligt suttit inlåsta.
• Psykiatrilagsutredningen bör skickas på återremiss med nya direktiv som fokuserar på att lösa problem i stället för att dölja dem.

Per Sternbeck

15 May 2012

Ja vad säger man

Jag trodde ju att jag nästa vecka skulle upp i rätten om utskrivning igen, nu verkar det dock inte bli så. Jag frågade personalen om de kunde kontakta min läkare och fråga om när jag skulle upp i rätten och fick till svar att Förvaltningsrätten skickat en förfrågan till Rättsliga rådet om att de ska granska rimligheten i att jag ska tvångsvårdas. Så det blir ett av två scenarion, antingen sitter det folk i Stockholm och bedömer min psykiska status på distans, eller så tar de frågan på allvar och utser ett Vetenskapligt råd som då faktiskt gör en riktig utredning på mig. Men att de gör en faktisk utredning är ganska ovanligt enligt vad jag har hört - men kanske - om de tar frågan på allvar vill säga.

Jag vet inte om det är en slump att det kommer nu en dryg vecka efter att radio pratat om fenomenet med att folk vårdas friska på rättspsyk.

Rättspsyk; Imorgon är en annan dag.


Idag skiner solen och idag då jag vaknade fick jag ett ryck och började damma av rummet, innan jag ens ätit frukost. Antingen är jag långt mer rehabiliterad än man anat eller så vaknade jag bara alldeles för tidigt. Jag kommer nog köra på det första alternativet bara för att jag kan. Idag är ju således tisdag, idag ska jag nog inte göra så många knop men antagligen kommer jag spela på min gitarr och kanske sätta mig i solen och läsa lite. Jag har några böcker som jag tänkte ge en chans. Dessutom är det hittills fantastiskt väder ute. Tisdagar är annars - överlag - en ganska händelselös dag, i normala fall händer inte så mycket för mig då. Om det inte är förvaltningsrätt för mig, vilket jag tror att det blir nästa vecka. Men, jag har slutat att förvänta mig saker av de förhandlingarna - i realiteten är de inget annat än ett spel för galleriet. Jag har svårt att se legitimiteten i att landet låter lekmän ha sista ordet i medicinska bedömningar, det känns lika underligt som om de skulle ha ickepilotutbildade särskoleelever som konsulter i flygfrågor. Men det kanske bara är jag som tycker att det är konstigt att psykiatri ska bli en politisk fråga?

Oh well, annars är det på västfronten intet nytt. Jag mår rätt bra även om situationen är rätt seg för tillfället. Det finns en del personer jag saknar otroligt mycket som jag önskar att jag kunde få ha en vardag med - jag vet ju att dagen kommer - men vissa dagar känns den otroligt långt borta - även om jag vill tro att rätten snart inser det orimliga i att hävda en störning som inte visat sig på åtta år nästan.

Idag är en sån dag då jag bara längtar bort, jag vill se Agii Apostoli i Grekland - mest för att ha varit där och sett den platsen - sen vill jag åka en repa med Transsibiriska Järnvägen. Det är de första sakerna jag vill göra i resväg.

Oh well, imorgon är en annan dag.

14 May 2012

Kul som fan.

http://www.damnlol.com/salsa-dog-151.html

Its the salsa!!!

Morgonrapport på Rättspsyk

Humör / Hypokondri: Börjar blir trött på att ryggen inte är som den ska, jag vet inte om det är åldersrelaterat eller om jag bara är dåligt tränad, men jag fortsätter göra situps så hoppas vi på det bästa. Har sovit bra, vaknat lagom morgonsur och ska snart få lite kaffe i mig. Utan kaffe kan ingen morgon vara komplett. Latent överlägset dryg blir jag utan kaffe.

Planer för dagen: Jag tänkte tvätta och städa, det är inte så mycket annat på schemat idag. Kanske blir det en promenad?

Bäst musik just nu: Jag är verkligen insnöad på The Band just nu.

Helgens bästa film: Machine Gun Preacher, namnet till trots. Jag trodde att det skulle vara en blodig b-film, men det visade sig vara en sann historia om en amerikansk pastor som drar till Sudan för att hjälpa föräldralösa barn. Klart sevärd.

Övrigt: Mitt rum ser ut som om det haft sju svåra år, behöver städa. Det är helt sjukt hur stökigt det kan bli på bara några dagar. Jag är som min far, jag lägger saker där jag står för stunden och sen ligger de kvar där. Jag behöver bli mer ordningsam tror jag. Fast jag undrar om det är möjligt att ändra genetiska personlighetsdrag. Jag är nog ganska bohemisk ändå..

Nästa vecka ska jag upp i rätten igen, ånyo ansöker min läkare om vårdens definitiva upphörande..Ska bli intressant att se formuleringen den här gången då rätten avslår den.

13 May 2012

Svar på kommentar

"Jag är mentalskötare som tidigare jobbat inom psyk, numera inom krimnalvårdaren
Jag skulle vilja säga att en bra skötare är en medmännska med intresse för människor
Tycker att du är stark som går ut med vad du gjort.Att du ger rättpsyk ett ansikte och vågar ta debatten. 
Något jag undrar över,i radioprogrammet berättades det att du jobbat på ett behandlingshem, där det rimligtvis fanns ett antal medarbetare med erfarenhet av männsikor som mår dåligt.
Var det ingen som reagerade i din närhet? har du frågat dom efteråt? 
Min erfarenhet av psykoser är att dom kommer smygande, inte pang-bom Du skriver att du har en son - hur kan ett barn förstå något sånt? När vände det för dig? vad fick du för konkret hjälp på Hispan?"


Jag har inte haft någon kontakt med min gamla arbetsplats eller personal därifrån, men vad jag förstått har ingen sett hur dåligt jag mådde. Precis som du skriver så kom min psykos smygande, den byggdes upp under ganska lång tid, säkerligen ett par år av dåligt mående innan psykosen slog ut. Men jag tror att man inte letar tecken hos en kollega, däremot om jag hade varit klient så skulle nog flera av de klassiska symptomen på sinnessjukdom vara tydliga. Men jag har också tänkt en del på det där. Man kan tycka att någon borde ha sett något, men det är ju kanske lätt att vara klok i efterhand? Mer underligt är att min läkare jag träffade då inte reagerade på vissa saker som jag sa till honom. Men det är väl också en sak som får stå för honom.


Min son vet om att jag bor på sjukhus och det är dags snart att ta "the talk" med honom om varför etc, jag har dragit ut på det för att han varit så liten. Men det är ofrånkomligt nu känner jag.


Psykosen vände för mig då jag fick hjälp med att sova, det var nog den stora hjälpen och den viktigaste. Få sova och få bukt med min depression. Sen få stanna upp, ta en timeout från livet och finna mig själv så gott det går. Jag har haft samtal med psykologer i åratal, jag hade även mediciner i ett par år (är nu sedan 5 år helt medicinfri). Den stora och mest akuta hjälpen fick jag dock av mina föräldrar, utan dem hade jag inte orkat ta mig genom den första tiden. Jag kan säga med all säkerhet att det är deras förtjänst att jag lever idag. Att ta mig igenom den initiala posttraumatiska stressen var oerhört tung, jag var så trasig i all skuld och sorg att jag nog kunde ha tagit mitt liv vilken sekund som helst som jag var vaken. Jag erbjöds alla lugnande mediciner du kan tänka dig, men sa nej till dem. Jag kände att jag var tvungen att ta mig igenom allt med nyktra sinnen för förr eller senare skulle allt ändå komma ikapp mig och jag kände att det var bäst att ta den striden med mig själv på en gång. Jag är dock tacksam för att personalen ibland mer eller mindre tvingade i mig stesolid för att de var oroliga för hur jag mådde. Det fanns stunder jag behövde den avlastningen. Så den mest konkreta hjälpen har handlat om att bearbeta sorg och skuld, psykosen klingade av ganska fort och någon annan störning har jag inte haft att jobba med.
Jag hoppas det var hyfsat svar på dina frågor? Tack för dina stöttande ord <3